Jag har kämpat, slitit, berömt, kramat, pratat, pushat... Jag har alltid varit närvarande, oavsett hälsotillstånd...men nu är det annorlunda. Idag fick jag mig en tankeställare och jag inser att jag har inte bara ansvar för ett liv längre, utan ett till som kämpar för sin tillvaro. Den mår inte bra av att jag lägger energi på sådant som är så skadat och dött så att min kropp exploderar. Det gick inte längre...paniken kom, tårarna var där och jag blev rädd, livrädd. Tänk om denna miljö gör så att min kropp anser att det inte är bra nog att skapa ett nytt liv till det. Nu drar det nedåt på vänster sida...och jag är rädd.
Samtidigt så måste jag få vara arg utan att skada livet, frustrerad, trött, ledsen...men det känns ändock riskfyllt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar