Okej...

morgon, men vaknade cirka 03.00 inatt av att den nedre regionen villa göra sig påmind. Den som hade varit så snäll i 5 timmar. Var väl ett tecken på att tabletten var på väg att sluta fungera. Den hade endast en funktion på 6 timmar. Så, jag ställde ett krav innan jag la mig igår. Om jag nu ska få ont av att göra en bäbis, vilket ni som är erfarna vet att man förhoppningsvis inte får, så kräver jag en orgasm vid ev. förlossning. Tycker inte jag är mer än rättvist, faktiskt! Så lär det väl inte bli, om det blir, men jag ska fabulera fram det i alla fall, vilket nog inte heller går...men jag kan väl få fantisera om det.

Trodde inte att det skulle göra så ont efteråt, som det faktiskt gjorde. Naivt? Ja, kanske det, men vad ska man tro när man aldrig har gjort en sådan behandling tidigare. Skulle ha åkt till Malmköping i dag och varit med på en LR kurs, men M övertalade mig i morse. Så sant, tänkt om jag får mer ont under dagen och så kan jag inte ta mig hem. Det är inte värt det! Det var faktiskt en av få gånger som jag inte tänkte på plikten utan på mig själv. Ni ser, det tar sig! Duktig jag är!

Nä, nu ska jag ringa mammsen och värma handduken som ligger på magen. Jo, en sak till. Vi har aldrig ägt en våg, men eftersom det kan bli svullnad av blodsamling i buken så fick vi direktiv på att jag är tvungen att väga mig. Tja, jag var inte så långt från vad jag trodde...64,4 i går kväll och 63,7 i morse. Snygg våg blev det också, den billiga var slut ;-)

ajajajajajajaj

Idag var det dagen D. Upp till Karl von Linnè kliniken i Uppsala. Underbara människor! Vi fick ett rum och jag fick en massa kulpiller. Nu önskar jag att jag hade kulpiller med mig hem. 14 ägg tog de ut och snittkvinnan har 10. De sa att jag hade jättefina äggstockar ;-) Tur att man är fin någonstans!

När jag fick i mig macka och kaffe mådde jag finfint...men nu! Kände i bilen på vägen hem att alla kulpiller var på väg ut ur kroppen. Fy faen! Inte konstigt med tanke på att de har tömt mina små stockar, som tydligen ska fylla upp sig själva igen, plus att de har kört in en lång jävla nål rakt genom "väggen" och rakt upp i "stocken".

Fick reda på att jag tydligen ska gå på Panodil framöver samt att jag fick ett mirakelpiller som jag ska stoppa upp i rumpan så att jag kan sova. Låter sjukt men jag längtar till dess... På torsdag ska jag upp igen och då får vi se om några polare har fattat vad uppdraget går ut på. Tur att M tog ledigt hela dagen så att han kan ta hand om mig.

Nu ligger jag här med en varm handduk på magen och Panodil i blodet.

Vem?

Konstigt men jag tror jag börjar värderat annat. Jag känner mig lugnare, gladare och har en tålamod som jag själv fascineras över. Okej, måste väl medge att tålamodet inte gäller för de vuxna i min närhet, men för kidzen. Hm...det är ju bra!

Erin Howden var helgens föreläsare och på FB blev jag påmind om alla härliga föreläsningar som hon hade. Jag har dött passionerat, lekt att jag varit på en bar i Texas, dansat som en galning efter div. musikstycken, sjungit till HELA rummet, tränat på att förmedla en känsla genom musiken där tekniken äntligen fick stå åt sidan, fått teorin förklarad för mig i bilder som få mig att le...för inte vill jag ha samma bild av naturen som alla andra. Nej, nu ska jag kliva över staketet och hänga mig ut för stupet för att få de bilder som ingen annan har.

Jag är:
stolt
självsäker
ödmjuk
viljestark

Jag ska känna:
glädje
trygghet

Samt det motto som nog är det svåraste men jag tror jag är på väg dit...på riktigt.

Rule #6

Two prime ministers are sitting in a room discussing affairs of state. Suddenly a man bursts in, apoplectic with fury, shouting and stamping and banging his fist on the desk.

The resident prime minister admonishes him:
"Peter," he says, "kindly remember Rule Number 6,"
whereupon Peter is instantly restored to complete calm, apologizes, and withdraws. The politicians return to their conversation, only to be interupted yet again twenty minutes later by an hysterical woman gesticulating wildly, her hair flying.

Again the intruder is greeted with the words: "Marie, please remember Rule Number 6.

"Complete calm descends once more, and she too withdraws with a bow and an apology. When the scene is repeated for a third time, the visiting prime minister addresses his colleague: "My dear friend, I've seen many things in my life, but never anything as remarkable as this. Would you be willing to share with me the secret of Rule Number 6?"
"Very simple," replies the resident prime minister.
"Rule Number 6 is 'Don't take yourself so damn seriously.'"
"Ah," says his visitor, "that is a fine rule."
After a moment of pondering, he inquires,
"And what, may I ask, are the other rules?"
"There aren't any."

Tiden är nära...

Har varit på Music School i Uppsala hela helgen och helgen var helt underbar! Vi hade förmånen att bli undervisade av en kvinna från Canada. Vilken personlighet! Jag skrattade, grät, sjöng och kände att de små enkla anvisningar om livet gjorde mig lite tryggare i mig själv. Fick även goda ord från en tidigare körmedlem som även där gjorde mig lite lugnare :-) Måste även säga att jag tycker att Uppsala är en härlig stad. Den tilltalar mig till 100%.

Nu är jag jättetrött men måste sitta uppe till 23.30 för då är det sista steget inför tisdag...

Guldfisk!

Jag är ju totalt lost i huvet, på ett sätt som jag inte brukar vara. Jag glömmer ju bort saker hela tiden. Igår skulle jag fotograferas med kvartetten. Jag vet att jag ska det men nej då! Jag sitter kvar hemma och har ågren över att jag ska ta min spruta. Så får jag en SMS av Kix och jag känner bara FAEN! In i bilen och genom stan i 90 km/h. Stackare, de hade väntat i 30 min... Inga kommentarer och inga ursäkter. Fy fan jag skämdes.

Så har det fortsatt. Flera mornar har jag varit tvungen att gå tillbaka till lägenheten, inte bara en gång utan 2 eller 3. Inge nycklar till jobbet, ingen telefon, glömmer att ta medicinen...jisses. Det är INTE likt mig! Hoppas det går över snart och att det för något gott med sig.

Jag och M konstaterade att det är rätt skönt att vara vuxen ibland. Bara den saken att man "får" äta "bara" goda ostar och salamikorvar till middag ;-) Vi frossade som bara den. Kan rekommendera torkade jordgubbar.

Fick mig även en joggingrunda i den krispiga septemberkvällen. Det var riktigt skönt!

Buhu

Det känns som om jag är inlåst i min egen kropp och jag är livrädd för att jag inte kommer att komma ut. Jag har ont i mina muskler och jag känner mig på krigsstigen. Jag är däremot lugn och systematisk, men ändock snurrig och diffus. Nu bara längtar jag till onsdag så att jag kan trycka in den där satans sprutan och få mig en vändning.

Klart personen ringde och sa att det var kaos. Då kände jag bara...inte mitt ansvar. Nu är det du som har betalt för det...lös det ;-) Bra va! Dessutom känner jag att jag inte tyar mer så nu har jag skrivit och skrivit. Ord är makt!

Nä, nu känner jag mig galen. Bäst att sluta skriva ;-)

Tid...

"Det går över", "Det löser sig", "Det kommer de att glömma bort", "Så farligt var det inte"... Det är min mammas ord under min uppväxt. Ändock ekar det i mitt huvud..."Gör inte om det där en gång till", "Varför förstår du inte?", "Det är inte så svårt.", "Så där kan du inte göra", "Det måste bli rätt"... det är ekot av pappa.

Så, vad är det som gör det så svårt att följa det mamma lagt i mitt öra.

Idag var jag på återbesök och jag lämnade stället redo för start. Ett telefonsamtal ändrade det målet till att bara känna förtvivlan. Är på en mycket intressant föreläsning som gav mig nya tankar och idéer för framtiden. Fick åter igen ett telefonsamtal där det negativa slet bort mig från inspirationen och glädjen. Men jag vill inte tänka negativt. Jag måste släppa att jag faktiskt inte har varit ute i god tid i alla lägen, släppa att jag inte kan vara närvarande...jag är inte oumbärlig. Ändock ekar orden i mitt huvud, ord som inte ännu är sagda. Alltså "straffar" jag mig själv genom att utgå utifrån en negativ reaktion som ännu inte gott på tok.

Jag känner mig sur, arg, stel, trött...frustrerad!

Det ordnar sig. Det löser sig. Det är glömt i morgon. Det blir bra till slut!
;-)

Var som sagt på en intressant föreläsning. Gå in och läs: Pennvässaren

Hösten är här!

I fredags kom jag hem sent efter en lång och händelserik dag på jobbet. Väl hemma smällde jag i mig en Grappapizza på två röda samt 3 glas rödvin. När kl. var 22.00 var det jag som låg och sussade.

När klockan var 8.00 var det dags att gå upp för att packa inför fiskehelg i Kloten. Martin har åkt i flera år, men jag har inte "fått" följa med. När jag fick reda på att andras respektive och barn var med så ifrågasatte jag det. Det resulterade i att jag "fick" följa med den här gången ;-)

Det är en otroligt trolsk och vacker plats. Vi grillade, sjöng, tältade och fiskade. Dessvärre var inte fisket det bästa. Vi fick en medelstor öring och allt som allt fick vi nog 10 stycken på 11 personer. Tidigare har M kommit hem med 10 stycken öringar. Nåväl, det var trevligt oavsett. Nu är vi trötta och laddar inför måndag. Vi tänkte avsluta helgen med lite ost, kex och vin som jag fick av Gittan och Susanne när de var här på middag.

Skulle vilja...

ge mig ut och jogga i det här fina sensommarhöstvädret, men jag vågar inte riktigt. Känner mig inte 100% i lungorna än. Däremot skadar det ju inte att ta en rask promenad så att jag i alla fall kommer igång något.

I söndags kom M hem med kantareller som var lika stora som tefat. Det blir en varmgosmacka och House på TV. Plötsligt var det måndag och verkligheten kickade igång. Jag känner att saker och ting börjar lossna och jag tror de små liven känner det samma. De var stolta över sig själva idag och det gör ju självklart mig jättestolt! I övrigt kan jag känna att mitt alter ego, LB är tillbaka...hm...här finns inte utrymme till annat är det som ska göras ;-) Det får vi ta senare...

Var och lärde mig ta spruta i går. Fy fan säger jag bara. Träna på någon form av stickkudde. Är inte speciellt förtjust i den som har mig som patient. Nästa gång ska jag träffa en annan och jag hoppas att hon är lite mjukare i sin framtoning. Nu på måndag är det dags...

Ludovico Einaudi Nuvole Bianche (Original)

"Trekanten"

Igår var det dags för ett besök av Gittan och Susanne. Vi kom fram till att vi skulle träffas lite tidigare så att det inte skulle bli så sent. 17.00 kom de och ringde på...02.00 var de tillbaka ute i tamburen. Många diskussioner som vanligt allt mellan jobb, privatliv, existentiella frågor. Var lite seg dess för innan eftersom jag knappt hade fått sova natten innan. Men det ändrade de två lätt på, tur var väl det ;-)

Så vad bjöd jag på den här gången då...
Förrätt: Chevré, mandelhonung i ugn, rödbetor och rosamrinknäcke.
Varmrätt: Rökig fransyska i lergryta med lantbröd. (Det var lite kul att se deras blickar för den såg inte speciellt smakrik ut när jag lyfte på locket. Men som tur var hade ögat fel och smaklöken tog över....tur var väl det! Annars hade det blivit pizza.)
Efterrätt: Hallonpannacottapaj.
Vin: Rött italiensk och jag drack cola.

När jag sedan gick och la mig kändes det som om något slog mig i huvudet. Vaknade för att göra toaletten och fixa sprayen vid 7.30...allt gick på rutin och jag somnade om och vaknade 11.00. Så skönt! Nu har jag käkat frulle i sängen och jag ska ta och åka ut till Tuna Park. Igår blev det inte så mycket shopping. Två jeans på Sisters men när jag gick vidare kände jag att energin tog slut och jag insåg att jag inte hade ätit lunch, kl. visade 14.00. Så, en sallad sedan var det dags att åka hem för att förbereda kvällen.

Nu vill jag att mitt gos ska komma hem! Har haft en supertrevlig helg där jag bara har fått träffa mina kompisar och fått göra lite som fallit mig in...men nu vill jag gossla!

Helt galet!

I går kom de äntligen hem till mig med sprudlande energi. Till förrätt fick de kräftkanapé, men jag hoppade över kavringen. Till varmrätt blev det min egen rätt med lax, babyspenat, soltorkad tomat, sambal oelek, grädde och inlagd vitlök. Till efterrätt blev det hallonpannacottapaj.

De kom hit runt 19.30 och jag kom i säng kl. 02.00. Kände mig inte speciellt sliten och det blev inte så mycket vin. Även om vi alla känner till att B-box är förrädiska. Men jag hällde väl upp två karaffer och var sina glas på 7 h. Därför blev jag förvånad när jag vaknade mitt i natten av att hjärtat rusade på mig. Det var riktigt obehagligt. Så, jag har inte sovit speciellt bra i natt. Men det var det värt för så mycket som jag skrattade igår har jag inte gjort på riktigt länge. Käkmusklerna har fått sig en riktig omgång. ;-)

Kom även på vid 9 att jag inte hade tagit min spray så upp ur sängen och högra sidan fungerade bra som vanligt men det är fasen någe fel på vänstra borren. Den vill liksom inte vara med. Hoppas jag fick i mig det jag skulle ha fastän det kändes som om det studsade ut igen. Vågar inte ta extra. Nåväl, måste lära mig att inte oroa. Jag har tagit det som man ska. Får vänta in måndagen då jag ska på mitt första återbesök.

Nu ska jag ner på stan och se om jag kan hitta en present till lilla Rasmus och även Kristoffer, för han har faktiskt blivit storebror och han är dessutom min gudson. Sedan är det dags igen för middag med "trekanten". För min del blir det cola till den maten för en sådan här natt vill jag inte ha igen...

Åter igen tack Maria, Jessica och Fredrica för en riktigt trevlig kväll!