Vila!

Fy, har aldrig känt så här tidigare. Det är inte jag. Jag är en sådan som biter mig i läppen och tar en tugga i det sura äpplet. Det är bara att rida sig igenom stormen. Men nu är jag ju inte ensam i den här kroppen längre. Jag har någon som känner att nu, "mamma" får du fan sluta!! Ska du tänka på "mig" eller andras ungar? Jag kom fram till att jag måste tänka på mitt lilla liv. För den var inte glad och gjorde allt för att påminna mig.

Båda mina chefer ringde igår. På tisdag ska jag till kommunhälsan och på onsdag ska jag till barnmorskan. Det betyder att jag kommer att vara hemma på måndag, prata om min situation på tisdag och kolla det lilla livet på onsdag. Sedan får vi se vad som händer. men jag riskerar inte ett liv som jag längtat efter i 7 års tid. Jag kan inte rädda andras trasiga barn och riskera mitt eget. Det är INGEN som kommer att tacka mig för det.

Igår var jag och blev omhändertagen av bästa Gittan. Är så otroligt tacksam och rörd över alla fina som tydligen finns där och bryr sig om lilla mig. Det värmer och gör mig starkare i det beslut som jag tar. Tack för att ni finns!

Nu ska jag krypa upp hos M och var hos honom hela dagen.