Nu har Hugo blivit två månader och snart är jag ensam med den lilla krabaten. Det skrämmer mig något, men det löser sig nog.
Ja, jag har brottats med mig själv i många dagar. Suckat, oroats, kramats...Åter igen är jag så sjukt glad över att vi kom fram till att Martin och jag skulle ta de första tre månaderna tillsammans. Efter det bli jag hemma med Hugo tills han är 11 månader, då tar Martin över 2,5 månad för att sedan vara tillsammans alla tre under nästa sommar.
Så, vad har hänt sedan sist? Tja, jag har ammat ;-) Kan väl säga som så att jag har ingen aning om han är hungrig eller ej och ja jag vet att de äter även för njutning och närhets skull. Tidigare kunde jag amma honom till söms men det går inte längre. Efter varje amning slår han upp ögonen och undrar vad som ska hända. Till slut är han så trött...men har jättesvårt att komma till ro på dagarna. Vi har även läst oss till att han är i en tillväxtperiod där han äter upp sig, vilket resulterar i att han stimulerar mig till att producera mer och han blir inte mätt nog för att dåndimpa. Han får små korta sömnpauser när han äter. Han microsover och klarar sig på så sätt. Det fungera ju inte i längden som ni förstår. Då går ju båda han och jag ihjäl. Den här fasen kräver även mer närhet, tydligen. Nåväl, Martin tog fram ersättningen, som han vägrade ta för några dagar sedan men Martin är finurlig så under ett lekpass lekte de med napplaska och napp. När han väl var jättehungrig så testade vi mer ersättning och vips, ungen somnar. Ner med han i vagnen, sover 15 min...gallskriker. Martin tar upp honom och han toksomnar. Samma sak idag som igår. Tidigare dagar har han sovit bra i vagnen och vi har kunnat gå ut, vilket vi trodde vi kunde fortsätta med men han vaknar i vagnen och vägrar ligga kvar. Martin har fått bära hem han från COOP och centrum. Det här mönstret känner vi inte igen.
Han började få svårt att sova när hans mage började spöka, men nu är det inte magen på det sättet. Han gnyr inte ihop som en fällkniv och gråter när han äter. Nu får han panik om han inte får ligga vid bröstet, hänga på armen eller sova på någon av oss. Vad gör man? Hade jag varit ensam vette fasen hur jag hade löst det. Man blir ju så isolerad, kommer ju ingenstans. Sa till M att vi sak testa Babybjörnen igen när han somnat. Vi har tränat lite med den men han klarar det endast i några minuter sedan gråter han. Han tycker om att vara med och se på saker, inte glo in i någons bröst. Men...om han sover som sagt. Vi får testa och se.
Hmmm....fix och trix det är vad vardagarna går ut på nu. Det är ett teamwork här hemma och jag är tacksam för att Hugo har en klok pappa när mamman är allmänt puckad i huvudet ;-) Men som de kloka mammorna säger, det varar ju inte för evigt och nya problem kommer under hela hans uppväxt som vi måste lösa tillsammans. Det är väl så det är att vara förälder....naiva lilla jag.
Nu är vi i alla fall hemma. Har bott på landet i nästan 2,5 vecka. Det var skönt att komma ut och bara vara. Strunta i hur man ser ut och njuta av den rena luften och sjöutsikten. Bara det att jag kunde amma utomhus när solen sken. Fick även trevliga besök. Ullis och Pernilla, George och Mari, Rytte, Nathalia och Alexander, Hugos farmor och farfar. Har aldrig haft så mycket besök tidigare, vilket jag uppskattar.
Nu lite bilder på krabaten. Han har vuxit i alla fall. Kollade hans kläder och han har vuxit en massa på längden. Nästa vecka ska vi till BVC igen samt, förhoppningsvis, bli av med hans skena. Så det blir en intensiv vecka för honom. Får se hur han reagerar när skenan försvinner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar