Tid...

"Det går över", "Det löser sig", "Det kommer de att glömma bort", "Så farligt var det inte"... Det är min mammas ord under min uppväxt. Ändock ekar det i mitt huvud..."Gör inte om det där en gång till", "Varför förstår du inte?", "Det är inte så svårt.", "Så där kan du inte göra", "Det måste bli rätt"... det är ekot av pappa.

Så, vad är det som gör det så svårt att följa det mamma lagt i mitt öra.

Idag var jag på återbesök och jag lämnade stället redo för start. Ett telefonsamtal ändrade det målet till att bara känna förtvivlan. Är på en mycket intressant föreläsning som gav mig nya tankar och idéer för framtiden. Fick åter igen ett telefonsamtal där det negativa slet bort mig från inspirationen och glädjen. Men jag vill inte tänka negativt. Jag måste släppa att jag faktiskt inte har varit ute i god tid i alla lägen, släppa att jag inte kan vara närvarande...jag är inte oumbärlig. Ändock ekar orden i mitt huvud, ord som inte ännu är sagda. Alltså "straffar" jag mig själv genom att utgå utifrån en negativ reaktion som ännu inte gott på tok.

Jag känner mig sur, arg, stel, trött...frustrerad!

Det ordnar sig. Det löser sig. Det är glömt i morgon. Det blir bra till slut!
;-)

Var som sagt på en intressant föreläsning. Gå in och läs: Pennvässaren