När vi klev av bussen hamnade vi mitt bland inkastarnas paradis. Jag hann knappt se mig om innan jag hade ett visitkort i handen. Nåväl, upp för en mindre backe så kom vi till ett äldre hotell som hette Andreas. Det var som att komma in i en djungel av grekiska blommor och fruktträd. Citroner, fikon, kaktusar och olika vackra blommor i alla möjliga färger, gult, rosa, rött... Upp för två trappor och vi kom in på vårt lilla rum. Det var inte stort men fullt dugligt. Två hårda men riktigt sköna sängar, AC, ett litet kylskåp, toalett och en balkong mitt uppe i den vackra grönskan.
Vår balkong.
Varje eftermiddag tog jag några minilängder i hotellets lilla pool.Första dagen var vi på Kamari Beach, vilket var en bra strand. Vi kan väl säga som så att stränderna i Santorini inte är de vackraste...de är svarta. Men var gör väl det när man kan ligga och gona på stranden och lyssna till vågorna som rullar sig upp på stranden. På kvällen hamnade vi på en av restaurangerna som låg längs stranden. Vi som bodde i Kamari fick njuta av månuppgången medan de i Fira fick njuta av den berömda solnedgången. Jag tycker att en månuppgång är nog så vacker! Vi åt god mat och gick belåtna hem.
Under den andra dagen gick vi iväg för att hyra en moped. Den blev en röd "bettan" den här gången och hon tog med oss på trogna utflykter på den lilla ön. Första dagen bestämde vi oss för att besöka den berömda stranden "The Red Beach". Kan säga som så att om ni får för er att åka till santorini så kan ni strunta i att åka till den här stranden. Den är känd för att den just är röd och inte svart som alla andra. De hade inte gjort något för att det skulle vara enkelt för dig som besökare att ta dig till stranden, tvärt om. Väl framme fick vi klättra oss fram till stranden. Väl vid badstolen kommer det fram en kvinna och berättar att det kostade 8 euro..för 2 timmar!! På de andra stränderna kostade det mellan 5-9 euro och du fick full service hela dagen, hur länge du ville! Jag gick inte med på att betala detta och vi lade oss på våra handdukar en bit längre bort. Väl där råkar vi lägga oss för nära vattnet så när de största vågorna var på väg in så flöt alla våra saker iväg. Vi stannade för att torka upp och för att sedan åka vidare.
De resterande dagarna besökte vi mycket trevligare stränder samt de två kända städerna Fira och Oia. Det var skönt att ha en liten moped när turistbussar och bilar trängdes på gatorna. Det var även skönt att kunna få bestämma själv var, när och hur vi skulle utforska platserna. Jag var inte avundsjuk på de stackars turisthoperna som intog än den ena än den andra byn.
Här är jag i Oias hamn. Städerna var nämligen byggda på bergskammen och klättrade sig sedan en bit ned. Det var däremot ingen bebyggelse ända ner till hamnen utan dit tog man sig genom att åka runt berget eller genom att gå eller rida ner de långa och branta trappavsatserna. De som troget tog ned turisterna och även andra var de tappra åsnorna. Vi kan säga som så att spåren efter dessa djur inte var att leka med...doftmässigt.
Keliga åsnor som tog en paus mellan passen.
Jag i en av de trånga gatorna i Oia. Det var en riktigt mysig stad!
Vidare åkte vi till den "stora" staden Fira. Där ringlade sig turistgrupperna och souvenirbutikerna trängdes i de trånga gränderna. Priserna var 5-10 euro dyrare än i Oia och Kamari. Samma mat men med en utsikt som var utöver det vanliga. Det är just det som Fira är känt för. Middag på en restaurang som klänger sig fast på klippväggen och som i sin tur bjuder på en utsikt med en, vad jag har hört, mycket vacker solnedgång. Vi hade tänkt att ta oss hit men när vi hade varit där under en dag och känt på pulsen kände vi att det nog inte riktigt var vår melodi.
På väg till en strand stod det en kvinna i en liten lantbutik och ropade "Hej!" till alla som åkte förbi. Det visade sig vara en kvinna som hette Anna. Hon drev ett litet familjejordbruk sedan 6 år tillbaka och hon sålde eget vin och andra delikatesser. Ja, hon kunde ju sälja kvinnan och hon sålde dessutom saker som fick smaklökarna att explodera i munnen. Det slutade med att vi åkte därifrån med "Vinosanto", honung, mandel i honung, torkade tomater (de är riktigt goda, lite salta i smaken...kan ätas som chips), torkade tomater i olja, äggplanta i olja (något som jag i vanliga fall inte tycker om men den här...jiihhaa). Tja, lite fattigare på pengar men gladare i munnen lämnade vi Anna bakom oss.
Vi trivdes bra i Kamari, fastän det var lite av en äkta turistby. Vi saknade det som fanns i Oia, men som tur var hittade vi ett ställe som vi trivdes bra på. Efter två kvällar bestämde vi oss för att besöka en av de restauranger som hoppade på oss när vi klev av bussen. Vi hamnade på en restaurang som hette "Peros". Vi fick ett bord och fram kommer en liten man som gav oss menyerna. Vi frågade istället vad de kunde erbjuda för kvällen och då jäklar tog det fart i den lilla kroppen. Ut kommer det ett kylt vin, Nykteri...lite komiskt namn på ett vin för oss som är svenskar. Nåväl, till förrätt kommer det in några vinbladsdolmar och lite goda röror. Sedan kommer det in en jätte god och fin fisk som heter Red Snapper och till efterrätt fick vi en cognac och några varma äpplen med choklad och kanel. Helt ok! Då kom vi på att vi inte hade en aning om vad notan skulle gå på...men det blev inte så farligt. Det hela slutade med att vi gick dit resten av veckan. Dag två tog vi in en mixed grilled med kött. Det var väl en klassisk grekisk rätt och kanske inte det bästa, vilket iof visades sig på notan. Det var den kvällen som vi började lära känna personalen lite bättre. De var lite speciella, spännande, trevliga, pratglada och vi som gäster kände oss verkligen utsedda och speciella. De kunde verkligen sälja sitt stället och helt ok för mig med tanke på att det kändes som om vi var i deras centrum under varje kväll.
Under Mixed Grilled kvällen sa vi till Amin som var vår servitör från dagen innan att vi inte var riktigt lika nöjda med maten som vi hade varit dagen innan. Då sa han att vi kunde komma tillbaka dagen efter och han skulle "bjuda" på en hummer (languster) med spaghetti. Hm, mina tidigare erfarenheter av detta har inte varit det bästa, vilket jag sa till honom. Vi fick även reda på att de alla var servitörer och inte delägare på något sätt. Vi fick nämligen en första känsla av att Amin var den som "bestämde" i köket och bland personalen...men så var det inte. Kanske en önskan från hans sida.
Nåväl, dagen efter var vi där och vi fick två humrar, rosé, förrätt, efterrätt...och vi satt och svettades hummer (languster). Det var så gott! Tredje dagen tog vi in en mixed grilled fisk och den var inte alls lika god. Varav kvällarna gick så kom Amin och den andre servitören, en kille från Albanien ofta till vårat bord för att ta en paus från sitt jobb. De satt och snackade lite för att sedan få höra klockan från köket där bland annat den riktige chefen satt :-D
Tja, nog var de försäljare alltid. Amin ville att vi skulle besöka hans andra arbetsplats, en restaurang uppe bland bergen. Nja, vi fick en beskrivning men vi åkte aldrig dit. Tredje kvällen ville han att vi skulle följa med honom dit efter hans arbetspass för att dricka lite vin och snacka. Nja, följa med en servitör mitt i natten upp bland bergen...Martin och han delade i alla fall nummer med varandra och under natten ringde han en signal två gånger. (?) Sista kvällen tog vi en repris på hummerrätten och den här gången kommer han in med en hummer (languster) som var som två i en. De ville att vi skulle stanna för att ta lite drinkar efter deras arbetspass men vi sa att vi var trötta och att vi skulle hem och sova. Martin sa det att det skulle ha varit intressant att se vem som skulle bjuda vem under den barrundan. ;-)
Som sagt, de var trevliga, det var kul att lära känna dem lite mer och de bjöd verkligen på sig själva. Det var inte alltid vi fick reda på vad notan skulle hamna på men de gånger notan blev dyr var vi aldrig besvikna på maten och det var helt klart värt sitt pris med tanke på vad vi skulle ha fått betala hemma.
Ett exempel på Amins speciella drinkar. Vinosanto med banan och grädde. Nja, inte i min smak så när han kom för att göra oss sällskap vid bordet fick han dricka upp sin egen skapelse och jag tog hans glas.
Under den andra dagen gick vi iväg för att hyra en moped. Den blev en röd "bettan" den här gången och hon tog med oss på trogna utflykter på den lilla ön. Första dagen bestämde vi oss för att besöka den berömda stranden "The Red Beach". Kan säga som så att om ni får för er att åka till santorini så kan ni strunta i att åka till den här stranden. Den är känd för att den just är röd och inte svart som alla andra. De hade inte gjort något för att det skulle vara enkelt för dig som besökare att ta dig till stranden, tvärt om. Väl framme fick vi klättra oss fram till stranden. Väl vid badstolen kommer det fram en kvinna och berättar att det kostade 8 euro..för 2 timmar!! På de andra stränderna kostade det mellan 5-9 euro och du fick full service hela dagen, hur länge du ville! Jag gick inte med på att betala detta och vi lade oss på våra handdukar en bit längre bort. Väl där råkar vi lägga oss för nära vattnet så när de största vågorna var på väg in så flöt alla våra saker iväg. Vi stannade för att torka upp och för att sedan åka vidare.
De resterande dagarna besökte vi mycket trevligare stränder samt de två kända städerna Fira och Oia. Det var skönt att ha en liten moped när turistbussar och bilar trängdes på gatorna. Det var även skönt att kunna få bestämma själv var, när och hur vi skulle utforska platserna. Jag var inte avundsjuk på de stackars turisthoperna som intog än den ena än den andra byn.
Här är jag i Oias hamn. Städerna var nämligen byggda på bergskammen och klättrade sig sedan en bit ned. Det var däremot ingen bebyggelse ända ner till hamnen utan dit tog man sig genom att åka runt berget eller genom att gå eller rida ner de långa och branta trappavsatserna. De som troget tog ned turisterna och även andra var de tappra åsnorna. Vi kan säga som så att spåren efter dessa djur inte var att leka med...doftmässigt.
Keliga åsnor som tog en paus mellan passen.
Jag i en av de trånga gatorna i Oia. Det var en riktigt mysig stad!
Vidare åkte vi till den "stora" staden Fira. Där ringlade sig turistgrupperna och souvenirbutikerna trängdes i de trånga gränderna. Priserna var 5-10 euro dyrare än i Oia och Kamari. Samma mat men med en utsikt som var utöver det vanliga. Det är just det som Fira är känt för. Middag på en restaurang som klänger sig fast på klippväggen och som i sin tur bjuder på en utsikt med en, vad jag har hört, mycket vacker solnedgång. Vi hade tänkt att ta oss hit men när vi hade varit där under en dag och känt på pulsen kände vi att det nog inte riktigt var vår melodi.På väg till en strand stod det en kvinna i en liten lantbutik och ropade "Hej!" till alla som åkte förbi. Det visade sig vara en kvinna som hette Anna. Hon drev ett litet familjejordbruk sedan 6 år tillbaka och hon sålde eget vin och andra delikatesser. Ja, hon kunde ju sälja kvinnan och hon sålde dessutom saker som fick smaklökarna att explodera i munnen. Det slutade med att vi åkte därifrån med "Vinosanto", honung, mandel i honung, torkade tomater (de är riktigt goda, lite salta i smaken...kan ätas som chips), torkade tomater i olja, äggplanta i olja (något som jag i vanliga fall inte tycker om men den här...jiihhaa). Tja, lite fattigare på pengar men gladare i munnen lämnade vi Anna bakom oss.
Vi trivdes bra i Kamari, fastän det var lite av en äkta turistby. Vi saknade det som fanns i Oia, men som tur var hittade vi ett ställe som vi trivdes bra på. Efter två kvällar bestämde vi oss för att besöka en av de restauranger som hoppade på oss när vi klev av bussen. Vi hamnade på en restaurang som hette "Peros". Vi fick ett bord och fram kommer en liten man som gav oss menyerna. Vi frågade istället vad de kunde erbjuda för kvällen och då jäklar tog det fart i den lilla kroppen. Ut kommer det ett kylt vin, Nykteri...lite komiskt namn på ett vin för oss som är svenskar. Nåväl, till förrätt kommer det in några vinbladsdolmar och lite goda röror. Sedan kommer det in en jätte god och fin fisk som heter Red Snapper och till efterrätt fick vi en cognac och några varma äpplen med choklad och kanel. Helt ok! Då kom vi på att vi inte hade en aning om vad notan skulle gå på...men det blev inte så farligt. Det hela slutade med att vi gick dit resten av veckan. Dag två tog vi in en mixed grilled med kött. Det var väl en klassisk grekisk rätt och kanske inte det bästa, vilket iof visades sig på notan. Det var den kvällen som vi började lära känna personalen lite bättre. De var lite speciella, spännande, trevliga, pratglada och vi som gäster kände oss verkligen utsedda och speciella. De kunde verkligen sälja sitt stället och helt ok för mig med tanke på att det kändes som om vi var i deras centrum under varje kväll.
Under Mixed Grilled kvällen sa vi till Amin som var vår servitör från dagen innan att vi inte var riktigt lika nöjda med maten som vi hade varit dagen innan. Då sa han att vi kunde komma tillbaka dagen efter och han skulle "bjuda" på en hummer (languster) med spaghetti. Hm, mina tidigare erfarenheter av detta har inte varit det bästa, vilket jag sa till honom. Vi fick även reda på att de alla var servitörer och inte delägare på något sätt. Vi fick nämligen en första känsla av att Amin var den som "bestämde" i köket och bland personalen...men så var det inte. Kanske en önskan från hans sida.
Nåväl, dagen efter var vi där och vi fick två humrar, rosé, förrätt, efterrätt...och vi satt och svettades hummer (languster). Det var så gott! Tredje dagen tog vi in en mixed grilled fisk och den var inte alls lika god. Varav kvällarna gick så kom Amin och den andre servitören, en kille från Albanien ofta till vårat bord för att ta en paus från sitt jobb. De satt och snackade lite för att sedan få höra klockan från köket där bland annat den riktige chefen satt :-D
Tja, nog var de försäljare alltid. Amin ville att vi skulle besöka hans andra arbetsplats, en restaurang uppe bland bergen. Nja, vi fick en beskrivning men vi åkte aldrig dit. Tredje kvällen ville han att vi skulle följa med honom dit efter hans arbetspass för att dricka lite vin och snacka. Nja, följa med en servitör mitt i natten upp bland bergen...Martin och han delade i alla fall nummer med varandra och under natten ringde han en signal två gånger. (?) Sista kvällen tog vi en repris på hummerrätten och den här gången kommer han in med en hummer (languster) som var som två i en. De ville att vi skulle stanna för att ta lite drinkar efter deras arbetspass men vi sa att vi var trötta och att vi skulle hem och sova. Martin sa det att det skulle ha varit intressant att se vem som skulle bjuda vem under den barrundan. ;-)
Som sagt, de var trevliga, det var kul att lära känna dem lite mer och de bjöd verkligen på sig själva. Det var inte alltid vi fick reda på vad notan skulle hamna på men de gånger notan blev dyr var vi aldrig besvikna på maten och det var helt klart värt sitt pris med tanke på vad vi skulle ha fått betala hemma.
Ett exempel på Amins speciella drinkar. Vinosanto med banan och grädde. Nja, inte i min smak så när han kom för att göra oss sällskap vid bordet fick han dricka upp sin egen skapelse och jag tog hans glas.
Så, avslutningsvis en liten bild på mig och den trevliga, mystiske, lite tokige, speciella, försäljande servitören från Egypten/Grekland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar