I går ringde pappa och berättade att hon hade somnat in. Hon var inte kontaktbar när de besökte henne under förmiddagen och när de väl kom hem ringde de upp för att tala om att hon hade somnat in.
Hon tog hand om mig när jag var liten. Mamma och pappa ville inte att jag skulle gå på "dagis", vilket resulterade i att hon tog hand om mig på dagarna. Vi var på Kyrkans barntimmar och hon kunde inte lämna mig. Hon satt timme ut och timme in i väntrummet medans jag var och lekte. Mellan minuterna gick jag ut för att kontrollera att hon fortfarande satt där. Visst gjorde hon det, med stickningen i sin famn.
När jag hade lekt färdigt kunde vi gå till parken eller hem för att grädda plättar och spela kort. Ibland lärde hon mig att spela piano eller så stickade vi tillsammans. Några gånger var Ebba med och vi hälsade även på hos henne. Där kunde vi äta och baka "gaffelkakor". När det blev vår så gick vi någon gång till Parken Zoo.
Jag var med henne på dagarna under i stort sätt hela min uppväxt. När jag började på lekis var det hon som lämnade och hämtade mig. Jag frågade ofta henne om jag var snäll som liten. Hon sa att jag var det men jag vet att det inte var hela sanningen. Jag kunde vara riktigt överjävlig på morgonen, så jävlig att hon var nära till gråt och det grämer mig och har alltid gjort. Trots det så stod hon där nästa dag för att ta hand om mig. Dag ut ... och dag in.
När jag blev äldre så bokade vi ofta luncher ihop och det var tydligt att hon inte ville att jag skulle gå. Vi kunde verkligen prata om allt...och då menar jag allt.
En dag visade det sig att allt inte stod rätt till och vi konstaterade att hon inte åt någonting. Vi lade även märke till att hon var mer förvirrad än vanligt. I och med det hamnade hon på Solåsen. Till en början var det riktigt bra men vartefter dagarna gick tog åldern mer och mer över hennes timmar.
Där satt hon i sin stol, framför sin tv som hon inte kunde se på grund av dålig syn samt endast ett öga. Hon var törstig men kunde inte få i sig något vatten utan att få ner det i vrångstrupen.
- Det är inte roligt att vara sjuk Luicnda, sa hon till mig. Jag klappade henne på den tunna armen.
- Jag tycker om dig farmor.
- Jag tycker om dig också Lucinda.
Jag bröt ihop och åkte därifrån och jag tackar mig själv för att jag fick det sagt...
Det finns en bild på farmor när hon var 16 år och tog konfirmationen. Vi bär samma ansikte...
Hon tog hand om mig när jag var liten. Mamma och pappa ville inte att jag skulle gå på "dagis", vilket resulterade i att hon tog hand om mig på dagarna. Vi var på Kyrkans barntimmar och hon kunde inte lämna mig. Hon satt timme ut och timme in i väntrummet medans jag var och lekte. Mellan minuterna gick jag ut för att kontrollera att hon fortfarande satt där. Visst gjorde hon det, med stickningen i sin famn.
När jag hade lekt färdigt kunde vi gå till parken eller hem för att grädda plättar och spela kort. Ibland lärde hon mig att spela piano eller så stickade vi tillsammans. Några gånger var Ebba med och vi hälsade även på hos henne. Där kunde vi äta och baka "gaffelkakor". När det blev vår så gick vi någon gång till Parken Zoo.
Jag var med henne på dagarna under i stort sätt hela min uppväxt. När jag började på lekis var det hon som lämnade och hämtade mig. Jag frågade ofta henne om jag var snäll som liten. Hon sa att jag var det men jag vet att det inte var hela sanningen. Jag kunde vara riktigt överjävlig på morgonen, så jävlig att hon var nära till gråt och det grämer mig och har alltid gjort. Trots det så stod hon där nästa dag för att ta hand om mig. Dag ut ... och dag in.
När jag blev äldre så bokade vi ofta luncher ihop och det var tydligt att hon inte ville att jag skulle gå. Vi kunde verkligen prata om allt...och då menar jag allt.
En dag visade det sig att allt inte stod rätt till och vi konstaterade att hon inte åt någonting. Vi lade även märke till att hon var mer förvirrad än vanligt. I och med det hamnade hon på Solåsen. Till en början var det riktigt bra men vartefter dagarna gick tog åldern mer och mer över hennes timmar.
Där satt hon i sin stol, framför sin tv som hon inte kunde se på grund av dålig syn samt endast ett öga. Hon var törstig men kunde inte få i sig något vatten utan att få ner det i vrångstrupen.
- Det är inte roligt att vara sjuk Luicnda, sa hon till mig. Jag klappade henne på den tunna armen.
- Jag tycker om dig farmor.
- Jag tycker om dig också Lucinda.
Jag bröt ihop och åkte därifrån och jag tackar mig själv för att jag fick det sagt...
Det finns en bild på farmor när hon var 16 år och tog konfirmationen. Vi bär samma ansikte...
1 kommentar:
Kram!!!
Skicka en kommentar