Fika med pappa!

Hade samtal idag med Kommunhälsan och ja, vad säger man? Började grina...grinade när jag gick på stan...pappa ringde och jag grinade lite till. Gick till Tingsgården för att få i mig något varm så det blev the och en bakelse. Då ringde pappa en gång till, vilket slutade med att han kom cyklandes till mig och gjorde mig sällskap i 2 timmar. Det behövde jag. Vi pratade släkt och vänner blandat med den situation som jag befinner mig i just nu.

Känner mig så jävla misslyckad bara. Jag brukar aldrig bryta ihop och grina. Brukar alltid ta mig igenom saker med ett jävlar anamma. Shit, jag har ju varit med om mycket värre saker än den här. Men...det känns som om någon annan del av mig säger ifrån just nu. Så är det säkert. Jag har kämpat genom terminen med hormoner i kroppen, verkande äggstockar, illamående, kramper etc. Men jag har varit där. Sjukskrev mig endast tre dagar vi in och utsättning eftersom jag hade så ont att jag inte kunde gå, stå, sitta eller ligga ner. Sedan dess har jag varit där, men nu kändes det som om "någon" sa stopp! Du kan inte fotsätta på det här sättet längre! Kan kan inte vara arg 24 timmar om dygnet, inte känna glädje, nästan glömt bort hur det kändes att kratta...jag vill inte vara där.

I morgon är det dags för barnmorskan. Får se om hon skriver ut ett intyg till mig annars skulle jag tillbaka till Kommunhälsan och träffa deras läkare på måndag. Fan, jag tycker ju om att jobba och att vara med kidzen, men det här är inte en normal arbetsplats längre. man kan inte undervisa när det är konstanta konflikter och när man ser en efter en av sina arbetskamrater komma gråtandes ut ur lektionssalarna eller med käkar som är spända som fiolstråkar. Då är det något som är fel!