Hackade tänder och nöjd.

Nu äntligen börjar jag på något sätt se ljuset i tunneln. Kidzen börjar komma till ro och jag börjar finna rutin med de jag arbetar tillsammans med. Är dock lite fundersam över relationer mellan människor och människors likgiltighet. Det irriterar mig om något. Samtidigt är det min egen analys utifrån mitt perspektiv. Trots detta undrar jag än idag vad som spelar roll i arbetslivet och vad som faktiskt genererar något. Jag skulle inte stå ut med mig själv genom att göra så lite som möjligt och leva på foten som ligger på chefens dörrmatta. Jag vill vara stolt över det jag gör. Känna gemenskap med mina kidz och se dem utvecklas och att de kan vara stolta över sig själva. Jag är där för ge dem verktyg för framtiden, inte för att föra ett personligt projektarbete där ansökningar för diverse evenemang ska föra in mig på en bana som jag faktiskt inte kan. Fy fan jag kräks!