...slut.

Jag har lagt upp den förr men jag tycker att texten är så fin och dessutom tycker jag att Sonja Aldén är en både en vacker och duktig sångerska.

Han ringde i måndags och jag har inte ringt upp... det är mer påfrestande än vad jag har trott. Jag parerar, sväljer, överväger och lyssnar, lyssnar, lyssnar på en monolog som jag kan innan och utan. paniken reser sig när jag ser och märker mitt jag i ageranden och jag vill bara krypa ut och ur. Frågade om det fanns någon likhet, ett arv som jag kan vara stolt över. Han säger inte Du utan Ni, mitt jag tillhör ett Ni och jag börjar inse att han inte vet vem jag är... och fan vet om jag vet det själv. Ni ska inte skämmas för hur ni ser ut...yta. Men finns det ingen som lever i mig... ett arv. Nej, ingen... ingen positiv själ vad han vill minnas. Det gör ont...det gör ont att springa och bryta ihop samtidigt. Så...jag orkar inte ringa.

Om jag blottar mig? Ja, vad spelar det för roll. Jag ber inte om någonting... Det är bara skönt att skriva, skriva bort. Jag tvingar ingen att läsa ;-)

...nu regnar det igen och i morgon börjar verkligheten.