Jag är ett superpaket, med en fast siluett och där allt efter minsta kommando sitter på plats. Troligt! Not...
Med en snabb blick i en allt för stor spegel ser jag till min fasa en liten rund sak som försöker att ta ut stegen och studsa graciöst. Det som slår tillbaka är något limpliknande som i var och var annan studs är på väg att täcka hennes anlete...som har nått en nyans av rosenröd.
Väl nere på golvet tar hon sin chans att andas ut, men det är bara att glömma. Den lilla saken som skriker att hon klara en till, sista låten (det är fan sista låten hela tiden) lyfter sitt lilla muskelknippe på KNOGARNA. De stackars små armarna som intagit gäddhängläge skakar av skräck.
...jag klappar dem ömt och säger att det går säkert mycket bättre nästa gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar